Hur det började
På Grythyttan arrangerades sedan en weekend kring grundandet av sällskapet, detta i förening med presslansering av årets Homandeckare Middag med döden, vilken som bekant utspelar sig just på Grythyttan. Den första styrelsen bestod av advokat Per Helander, ordf., Lars Grahn, vice ordf., undertecknad sekr. och redaktör för HomanGazetten, Carl-Jan Granqvist, klubbmästare, Margareta Brandelius och Robert Pålman. Med på Grythyttan fanns också Jerker Wennhags katt, som stand-in för Cléo. Jerker Wennhags dotter fick också en speciell symbolisk funktion i styrelsen som vårdare av denna katt (något slags homansk variant av sigillbevarare?).
Senare på hösten kom den första HomanGazetten, under redaktörsskap av undertecknad och i formgivning av Ulf Castelius, på den tiden AD på Askild & Kärnekull (eller Legenda som det snart kom att byta namn till).
Det hela gick på den tiden i betydligt mer studentikos anda – präglad av Per Helander – vilket i viss mån kan spåras i de stadgar som skrevs ned men som aldrig i någon större utsträckning varit i bruk (och som sedermera omarbetats). Vi hade t.ex. under de allra första åren ceremonier, vilka leddes av Per Helander i en magnifik röd, hermelinsbrämad mantel som han erövrat genom att kunna identifiera Bordeauxviner på ort och ställe. Sedan bars Sällskapets insignier – en plastströmming och ett paket kardemummamix – fram på kuddar. Nyinvigda medlemmar tvingades också dricka en fasansfull blandning av olika spritdrycker. Alla överlevde, men inte alla återkom.
Det var från början meningen att vi skulle hålla oss på Grythyttan, men vi var där bara de två första åren. Skälet till att vi förflyttade oss till Stockholm (med nedslag även i Uppsala) var att ge fler medlemmar ekonomiska möjligheter att delta i mötena.
I samband med att Jan Mårtenson övergick från Legenda till Wahlström & Widstrand övertog också detta förlag driften av HomanSällskapet, framför allt genom förläggare Anders Söderberg.
För ett par år sedan skedde sedan det senaste steget HomanSällskapets historia då det – med ekonomiska bidrag från förlagets sida – övergick i medlemmarnas drift. Med all respekt för de insatser som under åren gjorts av Jan Mårtensons förläggare, måste detta sägas ha inneburit ett lyft för sällskapets verksamhet, och det har f.n. en blomstrande tillvaro.
En fråga som man kan ställa sig är dock om det inte är dags att återigen välja in en katt i styrelsen, som markering av den stora roll Cléo spelar i såväl Johan Kristian Homans liv, som i böckernas intrig?
Karl G. Fredriksson
