Homan & Cléo

Till skillnad från många andra fiktiva privatdetektiver och såväl hjältar som antihjältar i den florerande deckarlitteraturen är Johan Kristian Homan en ovanligt väl dokumenterad personlighet.

Vad vet vi egentligen om Hercule Poirots barndom eller om Mickey Spillanes uppväxt och om James Bonds föräldrar (inga jämförelser i övrigt)? En del, men inte särskilt mycket. Vilken är Christer Wijks relation till Haupt och till miljöproblemen? Och vad anser Harry Friberg om ordnar eller bruket av svordomar?

Med Johan Kristian Homan förhåller det sig litet annorlunda, vi kan följa honom redan från barndomen, får en inblick i hans bildningsgång från grundskola till universitet, vet vad hans lärarinna i folkskolans första klass hette liksom vem som var hans morfars morfar.

Vi känner till hur påsken firades i barndomshemmet, följer med på julottan och när han hämtade mjölken i ladugården. Krogarna där han spenderade sitt studielån i Uppsala vet vi vilka de var och vem som lånade honom pengar för att köpa antikaffären i Gamla stan liksom föräldrarnas reaktion när han valde den banan. Och vi lär känna honom genom de tankar och funderingar han frikostigt delar med sig på sin vandring, sitt ”flanerande” som han kallar det, genom livet och kapitlen i de tjugosju böcker där han har huvudrollen. Man kan naturligtvis tycka att det överlastar böckerna och för bort från den egentliga handlingen, men å andra sidan medför det att han ”förmänskligas”.

Det blir visserligen inte så mycket ”action” om man med det menar biljakter, explosioner och skottlossning i hans äventyr, men det är så Johan Kristian är funtad.

Johan Kristian Homan föddes alltså i Viby prostgård i Närke. På en höjd vid Vibysjön ligger den gamla gården, omgiven av resterna av en på sin tid berömd trädgård, anlagd av den vittre och framsynte prosten Gustav Wilhelm Gumaelius, hedersledamot av tidens vittra samfund, ledamot av prästeståndet i riksdagen och den siste göten, den siste överlevande ur den illustra kretsen kring Geijer, Tegnér och Ling för att nämna några.

Han var också min morfars morfar och som så mycket annat i mitt liv och bland mina erfarenheter har han och de inkorporerats i Johan Kristians bakgrund, reflektioner och tankevärld. Själv har jag alltså också anknytning till Viby, liksom till Karolinska läroverket och det Uppsala där Juvenalorden, studentspex och Flustret var viktiga hållpunkter, liksom för Homan.

Johan Kristians pappa hette Ernst Emanuel Homan och var en liberal teolog som med visst vemod kunnat konstatera att hans läror inte avsatt några mer påtagliga spår hos barnen.

I prostgården växte han upp. I det stora, röda tvåvåningshuset med vita knutar, byggt någon gång på sjuttonhundratalet. Två knuttimrade flyglar hör till, inbäddade av höga jasminbuskar. Så höga att de nästan verkar träd. I blomningen ligger de små röda husen i vita moln av jasmin och från gårdsplanen kan man se kyrkan som en vit svan på andra sidan sjön.

I det lilla skolhuset bredvid den vita kyrkan tog Johan Kristian det avgörande steget från analfabet till litterat under fröken Svenssons benig fingrars färla.

Bredvid skolhuset låg alltså kyrkogården och själva kyrkan. ”Finns det förresten någonting så harmoniskt och rogivande som en svensk kyrkogård på landet?”

Under hans öden och äventyr händer det också att han kommer tillbaka till den gamla kyrkan.

Även om Johan Kristian inte blev religiös påverkades han, åtminstone indirekt, av sin miljö.

Från början var det meningen att Johan Kristian skulle följa den Homanska familjetraditionen och gå den akademiska vägen som så många före honom i släktleden där präster dominerade alltsedan reformationen. Präster med ursprung i gamla bondefamiljer som skickade sina söner till universitet i Uppsala för att under knapphetens kalla stjärna slå sig fram till en examen som skulle ge både bärgning och socialt anseende. Och även om det inte var teologin som mest hägrade för unge Johan Kristian få fanns det andra grenar på det intellektuella trädet, som museitjänster exempelvis. Eller någonting annat intellektuellt. Och där representerade Karolinska läroverket i Örebro, några mil från Viby, och den gamla prostgården och folkskolan i ekbacken en viktig länk.

Efter studenten kom han till Uppsala och Södermanlands-Nerikes nation. Hans huvudämne var konsthistoria och pappa prosten såg honom som professor eller åtminstone museichef. Landsantikvarie kanske. Men det var fåfänga tankar. Det studentikosa livet absorberade Johan Kristian. Han blev aktiv i Juvenalorden, det heliga och exklusiva studentsällskapet som drev och gycklade med det etablerade samhället. Han skrev spex och spelade trummor i Hornboskapen, nationens blåsorkester med anor från förra hälften av artonhundratalet liksom så mycket annat i nationens traditionsarsenal.

Men studierna i konsthistoria var inte bortkastade. Den outgrundliga slumpen, eller ödet om man så vill, ledde honom till Bukowskis, där han kunskaper om svensk, äldre måleri blev till stor nytta, både för honom och etablissemanget. Så tog han steget ut i det okända och öppnade antikaffär i Gamla stan. Och där bor han nu. I en våning högst upp vi Köpmantorget med utsikt över Sankt Göran och draken och över inloppet till Stockholm. Fast han är inte ensam. Han bor där med sin siamesiska sambo, Cléo de Merode.

Cléo är blåmaskad. Crèmefärgad kropp och violblå ögon. Tassar, nos, öron och svans stöter vackert i blått eller snarare rökgrått. Dessutom är hon mycket intelligent, älskar kardemummakaka som Johan Kristian bakar på kakmix och löser ofta, åtminstone indirekt, de invecklade problem med kriminella dimensioner som hennes husse mer eller mindre motvilligt blir indragen i.

Men Cléo de Merode är inte den enda kvinnan i Johan Kristians liv. Nu tänker jag inte på de olika damer som förekommer i hans böcker även om de är nog så intressanta. Det skulle vara Francine då, som han sällskapar med nu och som han funderar på om han ska gifta sig med.

Nej, den jag avser heter Ellen Andersson. I elvan. Köpmangatan 11 alltså. Ellen är Johan Kristians allt i allo. Sköter om honom och våningen, tar hand om Cléo när han är ute på sina eskapader, vare sig det gäller auktioner i landsorten eller mer farofyllda uppdrag i fjärran land.

Med andra ord håller hon ordning på Johan Kristian, med fast hand och med glimten i ögat. Hennes egentliga problem är att han inte gifter sig. Många gånger påtalar hon det. Tycker inte att det är riktigt passande för en karl att sitta ensam hemma tillsammans med en katt.

Presentationen av Johan Kristian blir dock inte fullständig om man inte också säger något om hans doktor Watson. Eller tvärtom, skulle väl kommissarie Asplund säga, Calle Asplund, chef för riksmordkommissionen, den som nu kallas våldsroteln.

Calle Asplund är den polis som Johan Kristian har kontakt med, använder som bollplank och får uppdrag från. För Calle litar på sin vän Johan och vet att ha rör sig mer obehindrat i skumma och andra miljöer där poliser med eller utan uniform skulle fungera som elefanter i porslinsaffärer.

Fast det här med hans pipa. Det är en källa till problem för Johan, och Calle vet om det. Använder ibland den gamla pipan som vapen och tillhygge, som bestraffningsmetod, För den stinker, röken alltså, luktar avskyvärt.

Hans slutledningskonst påminner mera om dr Watsons än Sherlock Holmes och ofta behöver han en knuff av Cléos mjuka tass för att komma in på rätt tankespår. Dessutom är han en dålig antikhandlare, han har inte hjärta att göra sig av med sina vackraste föremål.

Vill man läsa mer om Johan Kristians levnadsöden kan man läsa Mord & Mat ur vilken denna text är hämtad, dessutom beskriver Jan Mårtenson hans liv i de många böcker han skrivit.